fredag, september 24, 2010

Så länge jag känner smärta vet jag att jag lever

Jag har inte vetat hur jag ska börja skriva igen, detta ska ju vara en glad och peppande blogg men just nu känns livet annorlunda.

I söndags blev Lobo sjuk.. Mycket sjuk. Han har varit lite påverkad av sin ålder ett tag nu, men inte så att det gjort dagen svår för honom eller så. Mer att det gått lite långsammare som det brukar med åldern. Men i söndags föll han omkull ett par gånger när han vände sig snabbt och halkade på golvet, och han hade svårt att hålla balansen i trappan. Jag tyckte att han såg förvirrad och oförstående ut över situationen och det gjorde ont i mig när jag mötte hans blick.

Natten mellan söndagen och måndagen la jag mitt täcke bredvid hans matta och så sov vi hela natten, på golvet, nära och med många tårar. På morgonen hade han svårt att resa sig och när han åt sin frukost (med glad aptit den gottegrisen!) fick jag hålla i honom för att han inte skulle halka omkull.
10.45 tog veterinären emot oss och det visade sig att han inte bara hade fått fel på höfterna utan förmodligen också drabbats av en hjärnstamsblödning (därav den förvirrade blicken och svårt att fokusera).
Han fick sin lugnande spruta ute i gräset och där satt vi tills det var dags att komma in i behandlingsrummet för den sista sprutan. Han låg på bordet och jag satt bredvid, med min kind mot hans nos och ständig ögonkontakt tills nosen var alldeles kall. Det var den värsta och på något sätt ändå en fin stund vi fick.
Det kändes som att en del av mig också dog där.

På tisdagmorgonen kom jag knappt ur sängen. Bäckenet var helt låst i ett fel- läge och det gjorde ont varje steg jag tog. Kevvo som förbarmat sig över mig hela den olyckliga måndagen ville fortsätta sitt fadderskap om den sörjande Desi och föreslog en tur till Karlskrona för att titta på bilar och tänka på annat.
Det slutade med nästan sex timmar i väntrummet på akuten, och en smärta som jag aldrig känt innan. Bäckenet var så låst att det enda sättet att ta mig fram var med lätt böjda knän och fötterna pekandes inåt mot varandra, då funkade det hjälpligt med Kevvos stöd att hasa mig fram. (Det är okej att skratta åt den inre bilden ni producerar på näthinnan nu- det gjorde både Kevvo och jag ett par gånger..)

Väl inne hos ortopeden fick jag röntgas, en vanlig röntgen som såklart inte visade någonting eftersom problemet sitter i mjukdelarna... Men magnetröntgen blir det inte tal om förklarade läkaren, såvida vi inte måste operera. Hur vet man om det finns behov för operation om man INTE röntgar??? Moment 22 någon?? (Läkare måste vara världens enklaste jobb)

Roliga piller och sjukskrivning var lösningen på problemet, och läkare gav mig en uppskattning om 8v innan jag är rörlig igen.

Hela onsdagen var jag jävligt bitter och ledsen. Jag hatar att vara skadad, jag saknar min älskling och livet kändes fruktansvärt ensamt och orättvist.
Jag vill inte vara en av dem som måste stoppa i mig piller för att kunna lägga mig på kvällen, eller för att överhuvudtaget få kroppen ur sängen på morgonen. Men just nu är det så. Och det känns... orden räcker inte till!! Att hamna här utan att ha gjort nåt "fel" gör att situationen känns ännu mer märklig.

Idag bestämde jag mig dock för att sluta vara bitter. Nu har det hänt, det är bara att ta sig ur det. Och inte fan ska det få ta åtta veckor!!!

"träningsdagboken" ser idag ut som följer:

Benlyft liggandes på rygg: 40 reps
Enarmspush-ups liggande från sidan: 40 reps
Promenad 40 min (jaaa, vi snackar låååångsamt:)

I övrigt var dagens mål att kunna ta mig i badkaret och duscha och tvätta håret, vilket jag faktiskt klarade med bravur, dock har jag inte insett förrän idag vilken rörlighet det egentligen kräver att torka sig med handduk på hela kroppen..haha.. (Lufttorkning av benen funkar bra det med.)

Imorgon är målet att gå en lite längre promenad och att göra samma övningar som idag.
Skam den som ger sig.


Om inte för min skull..så för din.

11 kommentarer:

Mamma Miriam sa...

Usch vilen vecka du haft, men du ska se att det snart blir bättre igen. Du är ju trots allt en tuff brud!

FitnessDesi sa...

Tack gumman!

Masse sa...

Du finns i min tanke hela tiden, önska jag kunde göra mer för dig.
Man håller med tidigare skrivare. DU ÄR EN TUFF BRUD!!! Vet inte nåt du inte klarar

Frida sa...

<3

Bumbi sa...

Usch min lilla fina tös. Jag finner inga ord. Är så ledsen för din skull. Aij lavv jo!

FitnessDesi sa...

Tack för era söta kommentarer! De värmer...

Anonym sa...

Svägerskan:Vi får alla njuta av våran dräglis....Tur att han fick ett drägligt liv och ett ännu bättre slut:)Heddas kommentar till det hela var:Nu springer han med Atiz och jagar boll osså äter dem på molnen för dom e ju som godis eller hur mamma... puss.

FitnessDesi sa...

Hon är så vis vårt lilla hjärta :) Ja, jag har redan en påse gotte som varit Lobos jag tänkte ge till er dräglis! Kramar på er

Stillfjord sa...

awww, grät ju som en tok själv när jag läste..!
men som sagt innan, han har haft ett långt fint liv, och självklart vill han att du fortsätter kötta både för din och hans skull :)

"Terra Firma" sa...

Fy tårarna rinner för jag vet ju hur jobbigt det är att ta det beslutet och förlora sin Bästa vän,, :0(
Den kärlek dom ger går inte att beskriva och saknade efter är en av dom största,, saknar fortf. Vår Azlan men jag vet att han har det bra nu o det har Lobo me och man e så otroligt tacksam för den tid man fått med dom,,
Och Lobo har haft ett Underbart Liv med världens Bästa Matte och ligger nu nöjd på sitt eget moln i himlen och tuggar på ett gottigt saftigt märgben o slänger sitt vakande öga över sin Matte :0) Han kommer alltid finnas hos dig gumman en så Trogen vän viker aldrig från din sida inte ens från andra sidan :0)
Önskar jag kunde göra mer för dig gumman kunna finnas där nu o ge dig världens kram o ge dig tröst men jag e tyvärr inte hemma annars hade jag lätt åkt o kidnappat dig o så hade jag tagit med Flexa (energiknippet) o så hade vi gått en härlig höstpromenad i Gredebyskogarna men lita på att jag kommer göra det när jag kommer hem från Frankrike Sötis ;0)
Får skicka Massor med kramar så länge ;0)
Och jag hoppas du mår bättre från din värk låter inge vidare din stackare lider verkligen med dig :0(
Kramar i Massor,,,,, // Linda :0)

Rebecca sa...

Usch vad tråkigt gumman! är så sorgligt att läsa, djuren blir som en familjemedlem och jag vet hur jobbigt det måste vara för dig!

kramar