Jag tappade sugen redan lite i söndags när jag nåddes av beskedet att några kollegor hade blivit skjutna, men då sköt jag det lite ifrån mig och konstaterade efter lite snabbt huvudbry att det nog inte var någon jag kände. Jag bläddrade i minnet efter kompisar som jag visste hade åkt iväg, men lugnade mig när jag tyckte att min lista i huvudet inte stämde med dödsfallen..
Och så i måndags får jag ett sms av en kamrat från skoltiden i Halmstad.. Och mina beräkningar hade varit fel, jag hade missat att en av mina vänner från Halmstad åkt denna rundan. Lockdown.
Jag orkade inte tänka på det så mycket, det finns liksom inga tankar som räcker till, för oavsett hur många frågor som dyker upp så finns det inga logiska, rättvisa svar i suddet av allt..
Jag tittar på alla bilder som publiceras överallt.. och jag minns.. Jag minns galenskap, skratt, lättsamhet och pigga, glada, varma ögon. Och det känns som att något inom mig vill ut, spräcka min bröstkorg och skrika åt världens alla orättvisor, och trösta dem som står närmast den förlorade. Jag vill inte ens tänka på hur det känns för föräldrar, syskon och respektive just nu. Jag önskar bara att jag kunde ge dem en del styrka och ta en del smärta för dem.
Jag orkade inte göra nåt vettigt i måndags, så jag gjorde det jag brukar när jag behöver tänka.
Tränar- ensam.
Jag tog mig till spåret utanför jobb och satte på mig skidorna. Hade lovat mig själv att göra mitt första pass senast måndag, och gud vad skönt det var att få vara ENSAM!! Meter efter meter matade mina tankar och inte förrän jag var klar med 10km insåg jag att jag inte satt igång Ipoden ens.. Jag älskar känslan av att rensa själ, hjärna och hjärta.
Veckans träning har gått bra, men jag har nog varit mindre rolig att vara med på jobb. Min energi har varit på annat håll i min tankebubbla, och inte förrän jag nått gymmet på kvällen har jag levt upp. Min musik, mina hantlar, mina vänner!!
Det har inte blivit några personbästa, inget jag siktar på heller för den delen, men grym kontakt och styrka och glädje förenat hela passet! Fokus!
Idag blir det bröst och axlar. Om jag kommer ur min bubbla...
3 kommentarer:
Trevlig blogg du har!
Jag känner samma sak när jag ger mig ut och springer - så skönt att få vara själv och sköta tankeverksamheten i lugn och ro!
Visst är det sorgligt.. och orättvist! Beklagar med tanke på att du kände dom..
Ha det fint!
Tänker på dig gumman..
Stor varm kram,,
SAn: Tack!! Blev ju tvungen att gå in och kika lite hos dig med!! Trevligt att du lämnade ett avtryck här :)
Linda: Tack snutt!!
Skicka en kommentar