Mental träning och att svälja sin stolthet

För att förstå föregående inlägg kanske det kan vara vettigt att man också får en förklaring till bakomliggande orsaker..
Min skada har blivit bättre med all rehab jag kört, ingen tvekan om det! Men jag har inte vågat köra fria benböj sedan skadetillfället 2005, utan alltid bara mesat runt på låga vikter i smithen, och aldrig gått så djupt som 90 grader då det gjort för ont. För två år sedan la jag mig i en benpress för första gången, men inte heller här har jag vågat "bottna" ordentligt utan istället försökt bygga massa med lite fuskreppande. Efter återfallet i höstas fick jag börja om med allt igen..

Så för fyra veckor sedan pratade vi om fitness 5 på gymmet och några av tjejerna hade redan anmält sig. Kul, men nog inget för mig. Dock påtalade Mari (TACK!!!) att jag faktiskt kunde gå upp för min egen skull och köra alla de andra momenten och helt enkelt bortse från benböjen.. I teorin låter detta jätte-enkelt, men denna veckan har varit en lång mental träning för mig..

För tre veckor sedan började jag köra benböj!! Allt för att slippa stå på scenen och "göra bort mig" och inte klara en enda repetition. Det kändes så otroligt viktigt att kunna delta fullt ut, utan att skada mig. En utopi kanske..
Min hjärna har arbetat på hörvarv och brottats med mina känslor och min rädsla för detta.
Vill inte stå på scen och göra noll..
Vill inte stå på scen och skada mig..
Två mål som motarbetar varandra eftersom jag inte är riktigt säker på min fysiska status i rygg och bäcken..

Efter en vecka på jobb med fullt ös, långa dagar och kvällar i 26 graders värme med full utrustning och dessutom en dags fystester där det verkligen gäller att prestera, så var jag totalt utslagen i torsdags.
Ringer till Mari för att meddela att jag nog inte kommer att ställa upp på lördagens tävling, och vill liksom veta att hon inte blir besviken. Vill inte gör någon besviken. Och jag känner likadant mot tjejerna i gänget..
Efter en stunds prat- där vi pratar om vad som är viktigt, och vad som är överkomligt- lägger vi på och bestämmer att höras på fredagen igen.

Det samtalet fick mig att inse vad det egentliga problemet var..

Och det var jag själv. Och min stolthet.
Att gå upp på en tävling och veta redan innan att jag troligtvis kommer att hamna sist, med rädsla för vad folk ska tycka. Med rädsla för att göra människor besvikna- människor som trott på mig, och sedan presterar jag inte. Och min egen jävla stolthet!

Med den insikten (och lite skamsen) tog jag beslutet att köra ändå. Jag måste lära mig att livet är såhär!! Ibland är man bra, ibland är man sämst. Och huvudsaken är att jag vet att jag gjorde allt jag kunde. Människorna som älskar mig, hejar på mig ändå. Och de som inget vet och väljer att döma- so what om tusen år? Jag måste lära mig det..

På tävlingen lovade jag att gå upp och försöka mig på 1-2 reps, och om något inte kändes bra skulle jag sluta genast. Jag gjorde 14st. Alla godkända. Inte ont i ryggen än, och klumpen som släppte när jag gick ner från scenen var den största jävla guldmedaljen jag någonsin vunnit!!!
Och nedanför trappan står Mari, och jag vet att hon vet, hon har förmodligen förstått hela tiden.. Och hon fick mig att våga, och hon gav mig möjligheten att få känna detta!

Jag brukar säga att mina hjältar är de som ville men inte vågade- och sen gjorde ändå.

Känns ödmjukt bra att ha uppfyllt den devisen själv nu.