Känns som att hela mitt liv går i intervaller, denna underbara träningsform ;) När det gäller livet kan det dock vara jävligt frustrerande..
På, av, på, av..
Hundranittio-femtiosju, hundranittio-femtiosju..
Imorse vill jag skjuta den jävel som letat sig in i mitt sovrum och tvistat mitt bäcken så att jag skulle vakna femtioelva gånger under natten.. En morgonpromenad på löpbandet i tempo 6km/h känns varken särskilt fitness eller elitsatsning, och jag var verkligen nere UNDER skorna...
Tycker inte synd om mig själv, men blir så in i helvetes förbannad över att jag står så maktlös inför min kropp som jag är van vid att kunna bemästra.
Mumlade hela morgonen för mig själv, orkade inte skämta med kollegorna och som sagt- bytte stolen mot en bobatboll. Svor alla besvärjelser jag kunde komma på i mitt huvud, och skulle precis sälja min själ till djävulen för ett bättre bäcken när chefen tittar in och undrar om jag har ont. Han har ju såklart sett bollen.
Jag blir varm.
Jobbar lite till, gladare och lite lättad att det finns någon som förstår trots att jag inget sagt.
När jag är klar, en bra stund innan planerat sitter jag och smågungar lite på bollen.. Rastlös är mitt mellannamn och jag tittar på chefen. Han möter min blick:
"Du, Desi. Jag tycker att du ska ta och gå en runda på löpbandet innan du rasar samman av tristess"..
Energi som flödar, styrka och vilja!! Tempot höjs och jag kör igenom överkroppen i 40 minuter i ett kontrollerat men endorfin-styrt pass!! Jag räcker ett mentalt långfinger åt mitt bäcken som inte hunnit fatta förrän det var för sent och smärtan lägger sig ju varmare jag blir.
Mind over body. Och jag är på uppåt igen- mot max!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar