För första gången- på hur länge kan jag inte ens minnas- ville jag inte ens träna idag. Huvudet är helt slut och jag känner mig totalt nollställd och avtrubbad.
Efter sex månaders intensivt Big Brother- projekt på jobb, ska vi nu ta farväl av varandra och jag kan inte beskriva hur mycket energi dessa känslor tar från mig.
Allt det jag tidigare har längtat efter, som ligger i slutet på denna fas för att starta en annan, känns nu helt plötsligt ganska banala. Tävlingar, dieter, egotrippade äventyr.. plötsligt vaknar jag och inser vad jag faktiskt prioriterar. Hur mycket kan man önska i ett liv som redan är fullkomligt? Allt som är utöver, allt jag vill ha som inte ingår?
Jag lämnar så mycket bakom mig, människor som berört mitt liv, varit en del av det dygnet runt och fått mig att må fantastiskt bra. De har fått mig att förstå så mycket jag aldrig kunnat föreställa mig utan dem. De har satt mitt liv i nytt perspektiv utan att någonsin ifrågasätta, och de har lärt mig så otroligt mycket.
Det är svårt att sätta ord på allt det som susar i mitt huvud. Och jag vet att imorgon står jag där troligtvis igen, med blicken mot horisonten, träningsupplägget i näven och målet låst, med alla drömmar tillbaka och önskelistan full av världsliga ting.
Jag får hoppas då att jag gör det med känslan av att vara en erfarenhet rikare, istället för känslan att ha förlorat..
2 kommentarer:
Du är så duktig! Ibland tryter motivationen, eller man tror/inser att man ville andra saker än de man från början trodde. Bara du fortsätter göra det som gör dig lycklig så kommer allt bli bra i slutändan! Din blogg är superinspirerande - även under såna här inlägg för det visar att du är mänsklig. Du är sååååå superduktig och motiverande! Ta hand om dig!
Emma; Tack!! Just nu är jag i ett gränsland av det som varit och det som komma skall.Jobbigt nu, men jag vet att det kommer att göra mig starkare. Det känns otroligt bra att få en mental kram, hoppas att jag kan återgälda den någon gång då du behöver :) Ha en superbra helg!!
Skicka en kommentar