Var ska man ta ny sats ifrån om inte fast mark? Och den enda plats man med all säkerhet kan finna den är på botten. Det är mitt sätt att se något positivt i pissiga dagar.
Veckan har varit ömsom bra och ömsom dålig. Smärta i bäcken över nivå normalt, misslyckade chanstagningar och många funderingar på vägskäl och nya vägar att gå.
Jag tänker på dem som betyder mest för mig, som på något ironiskt sätt också är de som befinner sig längst bort..
Avstånd ska inte spela någon roll, och det gör det inte heller i tid och rum. Men när jag vill fly eller söka lugn är det alldeles för långt ändå..
Jag har ett stort behov av ständig rörelse. Kalla det att vara osalig, orolig, rastlös eller ADHD. Själv vet jag att det beror på en ständig jakt efter självförverkligande och att nå fler och mer hela tiden. Jag vill åstadkomma och checka av innan det är försent. Varför vet bara jag.
Ni får kalla det vad ni vill.
Detta året startade i ett annat land med många tankar och funderingar över vad som egentligen är viktigt i livet. Ni som brukar titta in här minns säkert mitt livsbejakande i mars-inläggen.. De tankarna har avtagit i det konkreta, men mitt jag är nog lite förändrat för alltid. I en svacka ser jag livet ur en annan synvinkel nu än jag gjorde förr. Det mesta är världsligt och överkomligt, mina problem är egentligen aldrig djupare än en vattenpöl i jämförelse med mycket annat, det kan vara en skön vetskap.
Jag har lagt ner planerna på tävling detta året så många gånger att jag inte kan räkna dem. Eller så vet jag inte ens om jag på riktigt sagt att jag SKA och VILL denna gången.
På något sätt under denna veckan när kroppen kämpat emot mig mer än vanligt har det tänts en liten gnista igen. Jag är inte någon som lägger sig ner och ger upp. Jag vägrar. Om det så bara ska vara för att det alltid retar någon..
Om jag skiter i diet, och ger upp rodden med argumentet att bäckenet inte kommer att palla.. då har jag ju förlorat redan innan jag försökte?!!
Och det är inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar