Jag har tänkt mycket på vad jag har i mitt liv och allt det där som är så viktigt för mig, men som jag ändå på något vis alltid tar för givet. När man sedan står där- en erfarenhet rikare och ännu ett sår i hjärtat så inser man plötsligt hur stort livet är. Och hur liten och obetydlig man själv är.
Jag ska räkna allt det jag har kvar. Och jag ska leva för dem som finns i mitt liv, för man vet inte när de försvinner.
Jag vet inte vad du kämpade emot eller för, jag vet inte vad som doldes bakom ditt ständiga leende.. Men jag inser att det måste varit något tungt och stort. Jag önskar att du någon gång låtit oss se och förstå, då kanske allt varit annorlunda än nu.
Vi kommer alltid att minnas dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar