Så länge jag känner smärta vet jag att jag lever

Jag har inte vetat hur jag ska börja skriva igen, detta ska ju vara en glad och peppande blogg men just nu känns livet annorlunda.

I söndags blev Lobo sjuk.. Mycket sjuk. Han har varit lite påverkad av sin ålder ett tag nu, men inte så att det gjort dagen svår för honom eller så. Mer att det gått lite långsammare som det brukar med åldern. Men i söndags föll han omkull ett par gånger när han vände sig snabbt och halkade på golvet, och han hade svårt att hålla balansen i trappan. Jag tyckte att han såg förvirrad och oförstående ut över situationen och det gjorde ont i mig när jag mötte hans blick.

Natten mellan söndagen och måndagen la jag mitt täcke bredvid hans matta och så sov vi hela natten, på golvet, nära och med många tårar. På morgonen hade han svårt att resa sig och när han åt sin frukost (med glad aptit den gottegrisen!) fick jag hålla i honom för att han inte skulle halka omkull.
10.45 tog veterinären emot oss och det visade sig att han inte bara hade fått fel på höfterna utan förmodligen också drabbats av en hjärnstamsblödning (därav den förvirrade blicken och svårt att fokusera).
Han fick sin lugnande spruta ute i gräset och där satt vi tills det var dags att komma in i behandlingsrummet för den sista sprutan. Han låg på bordet och jag satt bredvid, med min kind mot hans nos och ständig ögonkontakt tills nosen var alldeles kall. Det var den värsta och på något sätt ändå en fin stund vi fick.
Det kändes som att en del av mig också dog där.

På tisdagmorgonen kom jag knappt ur sängen. Bäckenet var helt låst i ett fel- läge och det gjorde ont varje steg jag tog. Kevvo som förbarmat sig över mig hela den olyckliga måndagen ville fortsätta sitt fadderskap om den sörjande Desi och föreslog en tur till Karlskrona för att titta på bilar och tänka på annat.
Det slutade med nästan sex timmar i väntrummet på akuten, och en smärta som jag aldrig känt innan. Bäckenet var så låst att det enda sättet att ta mig fram var med lätt böjda knän och fötterna pekandes inåt mot varandra, då funkade det hjälpligt med Kevvos stöd att hasa mig fram. (Det är okej att skratta åt den inre bilden ni producerar på näthinnan nu- det gjorde både Kevvo och jag ett par gånger..)

Väl inne hos ortopeden fick jag röntgas, en vanlig röntgen som såklart inte visade någonting eftersom problemet sitter i mjukdelarna... Men magnetröntgen blir det inte tal om förklarade läkaren, såvida vi inte måste operera. Hur vet man om det finns behov för operation om man INTE röntgar??? Moment 22 någon?? (Läkare måste vara världens enklaste jobb)

Roliga piller och sjukskrivning var lösningen på problemet, och läkare gav mig en uppskattning om 8v innan jag är rörlig igen.

Hela onsdagen var jag jävligt bitter och ledsen. Jag hatar att vara skadad, jag saknar min älskling och livet kändes fruktansvärt ensamt och orättvist.
Jag vill inte vara en av dem som måste stoppa i mig piller för att kunna lägga mig på kvällen, eller för att överhuvudtaget få kroppen ur sängen på morgonen. Men just nu är det så. Och det känns... orden räcker inte till!! Att hamna här utan att ha gjort nåt "fel" gör att situationen känns ännu mer märklig.

Idag bestämde jag mig dock för att sluta vara bitter. Nu har det hänt, det är bara att ta sig ur det. Och inte fan ska det få ta åtta veckor!!!

Så "träningsdagboken" ser idag ut som följer:

Benlyft liggandes på rygg: 40 reps
Enarmspush-ups liggande från sidan: 40 reps
Promenad 40 min (jaaa, vi snackar låååångsamt:)

I övrigt var dagens mål att kunna ta mig i badkaret och duscha och tvätta håret, vilket jag faktiskt klarade med bravur, dock har jag inte insett förrän idag vilken rörlighet det egentligen kräver att torka sig med handduk på hela kroppen..haha.. (Lufttorkning av benen funkar bra det med.)

Imorgon är målet att gå en lite längre promenad och att göra samma övningar som idag.
Skam den som ger sig.


Om inte för min skull..så för din.