Vad det än är som får mig att visa horn i pannan och snarare se en utmaning än känna rädsla när betongväggen börjar närma sig har jag inte en aning om.. Men jag gissar att det började mycket tidigare än vad jag själv kan förstå. Uppfostran, mamma och pappa med resten av familjen. Mitt viktigaste, mitt allt! Det är ni som lärt mig att kämpa väl, att våga brinna och tro på det jag gör!!!
Ni har varit tuffa mot mig när jag behövt det, och ni har stöttat genom eldhärden många gånger...utan att säga ett ord- och ibland utan att ni vetat om det.
Jag inser att jag kan sluta låtsas nu. Det här bli förmodligen inte sista gången. Det finns ingen sista gång. För jag älskar det här.
Och jag älskar er!!!!
2 kommentarer:
Du är grym!
tror stenhårt på dig köttarn!!!
Skicka en kommentar