På två korta telefonsamtal, inte längre än totalt två och en halv minut, löste sig en omedveten knut i min mage.. Det där jag nämnde innan om att det känns som att det är något mer.. något som fattas. Jag kan sällan sätta fingret på det, men det ligger kvar och tvingar mig att ta tag i saker för att få det ur världen. Och så alldeles precis fick jag svar på vad det var denna gången, eftersom ett lugn nu infunnit sig i min kropp igen och min rastlösa själ stillat sig lite.
Det har till och med övergått i ett belåtet pirr...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar