Känslan av att vara oövervinnelig!

Ja, mitt i min misär växte denna känsla under helgen och den finns kvar än! 
Inte att jag är oövervinnelig som "bäst i världen" och inte heller bättre än någon annan... men bättre än vad jag var rädd att jag INTE var. Nån som förstod?

Ryggen brakade ihopa igen för tre veckor sedan, och hela min rehabsatsning och alla mogna beslut under 2013 blev skrattade i ansiktet. Fy fan. Inte ens min egen kropp kan jag styra över, ännu mindre alla andra faktorer runt omkring mig som påverkar. Känslan just där och då blev plötsligt så jävla hopplös.

Vem är jag?
Vad ska jag göra nu?
Ska jag skita i att tävla detta året också?
Ska jag ALDRIG kunna få min kropp att funka normalt???

Svaret på sista frågan var den mest självklara.. den är och förblir NEJ, det vet jag och har vetat länge. Men för varje gång jag lyckas med mina delmål så hoppas jag!
"Din kropp kan ju funka normalt, det är du själv som väljer att tvinga den att prestera utöver det normala" var det någon smartskalle som tyckte. Jag håller inte med. DITT normalbegrepp överensstämmer uppenbarligen inte med mitt. Och i mitt liv gäller mitt "normal". PUNKT.

Det enda som just nu funkar tillräckligt bra är magiskt nog bänkträningen, och det är jag fruktansvärt glad över. Helförtjust! Tre pass i veckan har jag alltså kunnat tillgodogöra mig de senaste två veckorna, men i övrigt känns det som att utvecklingen och återhämtningen går i snigelfart. Provade hantelflyes för axlarna på 4kg i varje hand och ville gråta. Mer av frustration än av smärta, men ändå..

I fredags provade jag för första gången lite lättare knäböj men fick hålla tillbaka på 40kg. Ja, du läste rätt.

Så i lördags morse kom den där gnistan.
Jenny Adolfsson från teamet MMSPORTS hade taggat mig i en bild på instagram från SM i AF 2011 med en text som frågade om det var dags att köra nu igen när hinderbanan är tillbaka.
Där, på sekunden, fylldes jag av alla minnen, känslor och SUGET! 
Jag VILL tävla!
 Jag älskar att tävla, jag älskar att ha ett mål med min träning, jag vill slita varje träningspass, gnälla för att jag är trött och sedan fullfölja ändå, vara hungrig, slut, uppfylld av glädje och endorfiner och jag vill STÅ DÄR PÅ TÄVLINGSDAGEN och veta att jag gjort MITT bästa!!

Jag ska dit.